Idag stod det alltså tester på programmet! Tester som innebar att man skulle åka på ett rullband så länge att man kände att man inte klarade hålla sig kvar länge. Hyfsat jobbigt med andra ord.
Men känslan inför testet hade varit bra och jag var ganska säker på att jag skulle göra bättre tester än vad jag gjorde i våras åtminstone.
Det hela började med ett Submax-test där man mäter laktat, mängden mjölksyra i blodet vid en viss belastning, var fjärde minut. Belastningen ökas gradvis och målet är att ligga så lågt som möjligt. Sedan följs det av ett riktigt gristest - VO2-testet. Man påbörjar testet i 13km/h med en lutning på 3,5 grader och varje minut höjs farten med 1 km/h. Det är så fruktansvärt jobbigt! Jag kan tillägga att allt detta görs med en slang i munnen också för att mäta syrehalten dessutom. Jag slog i alla fall till med ett nytt pers, så jag kan vara nöjd! Men jag blir alltid lite besviken på mig själv när jag nästan är på väg att ge upp för att det är så jobbigt mentalt. Som tur var hade jag coachen där som ivrigt hejade på mig, så då var det ju bara att kämpa på ett litet tag till. Fick alltså med mig ännu ett litet kvitto på att träningen går bra och att jag fortsätter att ta små kliv i rätt riktning.
I efterhand inser man hur stor skillnad det kan göra bara man har med sig skallen, så att säga! Om man bestämmer sig för att åka lite längre, så kommer man nästan helt säkert att klara det! Går nog att applicera vid fler tillfällen i livet än på just ett rullbandstest...
Men känslan inför testet hade varit bra och jag var ganska säker på att jag skulle göra bättre tester än vad jag gjorde i våras åtminstone.
Det hela började med ett Submax-test där man mäter laktat, mängden mjölksyra i blodet vid en viss belastning, var fjärde minut. Belastningen ökas gradvis och målet är att ligga så lågt som möjligt. Sedan följs det av ett riktigt gristest - VO2-testet. Man påbörjar testet i 13km/h med en lutning på 3,5 grader och varje minut höjs farten med 1 km/h. Det är så fruktansvärt jobbigt! Jag kan tillägga att allt detta görs med en slang i munnen också för att mäta syrehalten dessutom. Jag slog i alla fall till med ett nytt pers, så jag kan vara nöjd! Men jag blir alltid lite besviken på mig själv när jag nästan är på väg att ge upp för att det är så jobbigt mentalt. Som tur var hade jag coachen där som ivrigt hejade på mig, så då var det ju bara att kämpa på ett litet tag till. Fick alltså med mig ännu ett litet kvitto på att träningen går bra och att jag fortsätter att ta små kliv i rätt riktning.
I efterhand inser man hur stor skillnad det kan göra bara man har med sig skallen, så att säga! Om man bestämmer sig för att åka lite längre, så kommer man nästan helt säkert att klara det! Går nog att applicera vid fler tillfällen i livet än på just ett rullbandstest...
RSS-flöde
